Blev att fixa kostym och helt köret till studenten idag.
Nu är det bara skor som är kvar sen är jag redo för balen och studenten!
Det skönaste som hänt mig på länge var när vi skulle betala.
Hon som stod i kassan frågade naturligtvis om jag skulle betala (på skämt, hon trodde väl inte att jag hade pengarna till de) men jag sa med väldigt nöjd röst att morsan betalar.
Aa tjena, sista gången jag sa det.

Så morsan tar ju fram kortet och ska betala, men hon hade sitt gamla kort, och det nya kortet låg där hemma så hon kunde naturligtvis inte betala. Och med bestämda steg gick jag fram och sa "jag betalar".
Det var bland det skönaste jag någonsin sagt. Skapligt känsla det var att gå fram där asså.
Och vi snackar om två tusenlappar nu. Som hon i kassan sa "det är inte många ungdomar som hade sagt något i de läget!".
Nej, naturligtvis inte. Bara iditoter kanske?
Men jag tyckte bara det var så jävla klockrent.
Jag lovar, jag kommer leva med det hela livet.
Dock hade tydligen pappa tagit ett par boxer också till sig själv, jag såg inte det utan trodde det bara var mina saker där som jag betalade för. 
Så jag betalade ett par kalsingar till farsan!
Och hur många ungdomar gör de liksom?
Inte många.
Jag må vara lite speciell!



Hela köret! P.g.a ljuset så ser skjortan vit ut, men den är lila.



Och så till månadens citat.
I min klass så finns det två Joakim Karlsson. Fint. Jobbigt. Men kul! Det var kul idag i alla fall.
Jag kallas för joakim karlsson1 för att lärarna ska hålla ordning på vem som är vem.
Och idag tänkte jag skriva en tvåa på den andra jockes tröja, men han ville inte det. Jag tyckte bara det skulle passa eftersom jag är jocke1 och jocke2 skulle passa på honoms tröja.
Men så kommer den magiska meningen från honom.
"JAG ÄR EN NOLLA!"

Herregud asså, hur i hela friden få man ens tanken att säga något sånt?
Den meningen finns inte ens i min ordista!!
Och kommer aldrig att finnas.
Och har aldrig funnits.
Punkt slut.